Uppe på elljusspåret sprang jag ikapp en lite kille som var ute och gick tillsynes helt ensam. Jag stannade till och hörde så att allt var OK med honom men han sa att han var ute och gick och att han inte var vilse. Jag sprang vidare men efter några hundra meter ångrade jag mig och sprang tillbaks igen, det kändes inte helt OK att lämna honom utan att försäkra sig om att han inte var på rymmen eller vilse. Jag frågade igen om han visste vart han skulle och var hans föräldrar var. Han var i 7-8 års men pratade lite otydligt, men jag förstod att mamma och pappa gick elljusspåret åt andra hållet och att han bara skulle följa "vägen" för att möta dom. Jag såg ingen annan möjlighet än att släppa iväg honom.
Jag sprang tillbaks till elljusspåret på hemvägen utan att se till någon. Hoppas att han kom hem välbehållen.
Löpning i behagligt tempo ger bar förutsättningar för att låta tankarna fara. Idag rörde det sig tankarna om hur man är som löpare även avspeglar sig hur man är som person, eller kanske tvärtom.
Jag har alltid svårt att motivera mig lika mycket på vanliga löpturer som då jag springer orientering och jag tror att det beror på att jag gärna delar upp loppet i mindre bitar, koncentrerar mig på en kontroll i taget istället för hela banan, vilket ju blir svårt om man bara springer en runda.
Likadan är jag på jobbet. Jag försöker i möjligaste mån avsluta de prov vi håller på med med rapporter och allt så fort som möjligt för att sedan kunna koncentrera mig på nästa delprojekt.
Slutsatsen med tankarna var att man är ju samma person i alla situationer i livet och att personlighetsdragen lyser igen i allt man gör. Därför var jag extra nöjd med mig själv idag när jag kan njuta av att sticka ut en fredagskväll i hällande regn och plåga mig i över en timma. Det måste väl ändå säga en hel del om min person! Om det är positivt eller negativt beror nog på vem man frågar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar