Direkt när starten går undrar man om man inte har tagit på sig lite för lite kläder, skall det verkligen vara så här kallt. Man tar de första stapplande ovana stegen men redan efter någon minut har man hittat rytmen och det börjar att flyta på. Man har kanske fortfarande sällskap med någon äldre som visar vägen men snart vill man klara sig själv och man ökar tempot, vänder sig om några gånger de första 15 minuterna för att se att de fortfarande finns där bakom.
Efter en kvart ser man att det är andra ute och springer, man ser någon tjej som ligger strax före men det verkar omöjligt att springa ikapp. Skulle man mot förmodan fånga in någon så blir det kortvarigt sällskap, snart är man ensam igen. Hos några jämnåriga träningskompisar får man tröst och förståelse.
20-25 minuter in i passet finns hon plötsligt bara där, man vet inte var hon kom ifrån, antagligen var det hon som sprang ikapp. Man slår följe efter stigen och man har bara ögon för sitt nya sällskap, glömda är de gamla träningskompisarna. Man tar små korta pauser i det gröna gräset på någon äng och solen skiner konstant från en klarblå himmel. Efter bara 5 minuter får man slå av på tempot eftersom man nu har en barnvagn att skjuta på.
Passet övergår nu från distans med fartlek till miniknat och inskolning innan man återigen kan öka tempot efter lite över halvtimmen. Men det gäller att inte springa för fort för att undvika att man blir helt ensam i skogen igen.
Mellan 40 minuter och timman finns det egentligen inget som hindrar att tempot kan ökas men av någon anledning så går det bara tyngre och tyngre, uppförsbackarna verkar komma allt tätare och utförsbackarna blir sällsynta. Damer ser man bara på avstånd, att försöka springa ikapp dom skulle inte vara mödan värd. Däremot känns det som om man kan springa och prata med träningskompisarna hur länge som helst. Också dom har intatt ett mera behagligt prat tempo.
70 minuter har passerats men man ger sig inte så lätt även om backarna numera tas i gångfart. Titta vad mycket svamp här är i skogen! Man minns tillbaks på den första halvtimman; Då skulle ni varit med pojkar! Då var det ett annat tempo! När klockan visar på över 80 ser man snart målet och det känns som om det snart kan räcka, inget är ändå lika kul som det har varit. Visst var det bättre när man var pigg och utvilad?
När klockan stannas på 90 och det är dags att ställa in skorna i hyllan kan man se tillbaks på ett väl genomfört träningspass och hoppas att det har varit till någon nytta. Kul var det i alla fall!
Som tur är så sticker vi ut imorgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar