Rigtigt j-vla skönt!

Vinterns träning har verkligen överträffat mina förväntningar. Jag har länge gått och väntat på när jag skall ta nästa steg i min utveckling och nu känns det verkligen som om stunden har kommit.
Vintern långpass, som Bosse så förtjänstfullt tog initiativet till, har ju nu rullat på varannan söndag och idag var det dags för mitt 5:e i ordningen (tror jag) och känslan har bara blivit bättre och bättre. Från att ha fått slita ordentligt för att orka med i 1:40 så har jag nu kommit till att orka 16 kilometer i skogen på 1:50 utan att tröttna något våldsamt. Tvärtom var jag riktigt fräsch när vi kom tillbaks idag.
Vi stack iväg tre stycken, Bosse Albin Andersson och jag, men redan första kilometern blev vi decimerade till två då Bo återigen fick känningar i vaderna och inte vågade fortsätta. han fick återvända till stugan med svansen mellan benen medan jag och Albin fick fortsätta ensamma.
Jag var lite fundersam om hur det skulle gå, Albin, yster junior i sina bästa år och så jag, ålderstigen föredetting som för länge sedan sett sina bästa dagar. Jag vet inte hur sanningsenlig Albin var efter träningen men han sa i alla fall att det var lagom tempo även för honom, vilket gjorde mig extra nöjd med passet. tack Albin, både för sällskapet och för de uppmuntrande orden.
Oavsett vilket, så kände jag mig bra hela tiden, sprang och bara väntade på när klubban skulle slå till men den lyste med sin frånvaro. Riktigt gott, att kunna springa i nästan två timmar och fortfarande känna att man har krafter kvar!
Bosses intentioner innan vi började med långpassen var att de som var med skulle springa 50% extra tid mot vad de normalt brukar tävla i. Då jag hoppas att jag skall klara mig på timmen på långdistans till våren så får man väl anse att målet har uppfyllts med råge för min del.

Banan mätte 13,5 fågelvägen men effektiv löpväg blev bra nära 16. Vi var ute 1:52 men stod sammanlagt still ca 5 minuter när vi drack två gånger vid Liden så effektiv löptid var 1:47.