Läste idag på eftermiddagen att längdåkningen i OS hade fått sitt första doping fall. Som idrotts nörd blir jag otroligt illa berörd av sådana nyheter, det är som om dessa fuskare har gjort mig illa personligen.
Jag har funderat lite på vad som får mig att reagera så. Jag tror att det beror på att man i hög grad personifierar sig med sina favoriter i de sporter man följer närmast och när då någon konkurrent, eller ännu värre favoriterna själva, visar sig vara fuskare så missbrukar dom det förtroende som jag givit dom.
I diskussioner med andra, mindre idrotts intresserade, blir man dessutom på något sätt ansvarig för vad dom hittar på och det känns som om man själv blir ifrågasatt för att man älskar idrott.
Orsaken till att idrottare dopar sig förklaras oftast med ekonomiska orsaker, om man är dopad har man större chans att tjäna pengar. Så kan det säkert var för vissa men min personliga tro är dock att det är andra orsaker. Om man någon gång har varit i den där fantastiska toppformen, haft den där känslan att ingenting kan stoppa en, man kan bara mata på i uppförsbackarna och bara öka över krönen, så kan man ge vad som helst för att få uppleva den känslan igen. Om detta, av någon anledning, inte är möjligt pga skador eller annat så kan det nog vara lätt att ta en genväg. Jag tror m.a.o att orsaken till att en del dopar sig är att dom vill ha känslan av att var på topp, att se konkurrenterna bli efter, att känna sig starkast.
Detta är ett försök att förstå varför, inget försvar för fuskarna. Framför allt inte för stollen på bilden. Har man förnedrat min absoluta favorit Per Elofsson, så har man oerhört liten chans att få min förståelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar