Elände

Jag har inte skrivit något sedan i fredags.
Och det finns en förklaring.
I söndags begick jag säsongspremiär. Eller begick och begick. Eller kanske precis så, med betoning på gick.
Jag var på Sjövallas tävling där vi skulle springa i den tuffa mmen fina skogen norr om motorvägen i Mölnlycke. Banlängderna var misstänkt korta vilket vittnade om att det skulle bli tungsprunget, och det blev det. Om man skall klara av en sådan tävling så kräver det att man är fokuserad och taggad inför uppgiften. Det duger inte med att bara åka dit och tycka att det är en fin och solig dag, att tro att det blir ett lugnt träningspass bara för skoj skull. Det duger inte att inte vara 100% inställd på tävlig, trötthet och pina.
Jag brast på alla punkter.
Det fanns ingen tändning, ingen fokusering och ingen tävlingskänsla. Och då kan det bara gå på ett sätt, plötsligt står man bara still i skogen och konstaterar att nu var det slut. Färdigt för dagen. Utcheckat.
Det är lätt att så här i efterhand tycka att det är väl bara att bita ihop, att säga till sig själv att bit ihop nu för faan, stå inte här och dröm! Men det är ju precis det som är problemet. Jag gjorde ju inte det.
Redan vid tredje kontrollen var den mentala energi som fanns slut och det kändes inte alls viktigt att pressa kroppen till stordåd. Ja just det, där har vi nog pudelns kärna, det kändes inte viktigt. Det var inte viktigt att ägna sig åt orientering, inte viktigt att bli trött och springa ifrån någon annan.
På fredag är jag anmäld igen till tävling. Hoppas att jag kan vända den mentala orienterings svacka jag befinner mig i nu för tillfället.
Men annars mår jag fint. Jag har friska barn och en snäll fru. Ett jobb jag trivs med.
Så vad är egentligen problemet?