Sömngångare

Ni vet den där känslan man har i kroppen när man blir jagad i sömnen och kroppen är omöjlig att få att röra på sig? Man vill gärna springa men det händer ingenting, man är som fastfrusen i backen.
Så kände jag det i slutet av kvällens träningspass. Benen och resten av kroppen var som stela stolpar och mina försök att med viljan försöka driva rörelsen framåt var fruktlösa. Uppe i Trantorp började jag få svårt att hålla tempot, men bara lite, jag tappade bara någon meter på de andra och avståndet växte otroligt långsamt, kanske bara någon meter per hudra löpta. Men det var helt j-vla omöjligt att täppa till luckan. Frustrerande är bara förnamnet.
efter att jag tagit en kort pisspaus vid Gunnebofallet så väntade Bo och Lena in mig i nästa vägkors men det hjälpte föga, återigen gled de sakta iväg ifrån mig. Resten av rundan ner till Furet var bara frågan om överlevnad. Vi får se om jag lyckades eller inte.... Det är fortfarande oklart.