Dåligt. Och sämre.

Nu var det länge sedan jag var aktiv ute i cyberrymden. Det har sina förklaringar, men jag återkommer till det.
I torsdags tränade jag i alla fall. Vi hade sedvanlig "torsdags distans", denna gång från vår egen klubbstuga där Lennart hade förberett. Min dåliga form håller i sig tyvärr, det vägrar att lossna, tungt och oinspirerat. Det fanns rundor mellan 6 och 12 kilometer att välja mellan och jag nöjde mig med 8,5. Inte riktigt vad jag varken behöver eller har hoppats på men jag har inte mer i kroppen just nu, varken fysiskt eller psykiskt.
Efter torsdagen har jag inte tränat och förklaringen heter jobb. Jag åkte upp till Norrland med flyg i fredags eftermiddag och skall vara här tills på torsdag och dagarna fylls nu med jobb från tidig morgon till sen kväll. Det är surt att vara här uppe när det är strålande solsken och -7 grader men inte ha med sig skidorna! Dumt kanske ni tycker men det är helt enkelt så att det finns ingen tid till att träna. Vi lämnar hotellet vid 7 på morgonen och är inte tillbaks innan vid 8 på kvällen, lagom till att få i sig lite mat innan man stupar i säng. Knappast ideala förhållanden för träning.....
Detta innebär att jag inte kommer att röra på mig innan jag är hemma igen, tidigast på fredag. Förhoppningen är dock att jag skall kunna ta igen detta veckan därpå då vi åker på semester till Sälen. Och då är skidorna med!

Man skulle ha tränat....

Planen var att jag skulle ha tränat igår. Men så blev det inte.
man hör ofta idrottsmän säga att det är viktigt att lyssna på sin kropp och jag följde deras exempel igår. Planeringen sa träning men min kropp sa "Sätt dig i soffan och vila", och vem är då jag att säga emot? Efter den senaste tidens förkylningar så tror jag att jag långsiktigt tjänar på att vara extra lyhörd.
Hade jag haft möjlighet att vila lite mer så hade det säkert funnits utrymme att kräma ur lite mer men tyvärr styr man inte alltid över sin egen situation.

Bakslag

I mitten av förra veckan tyckte jag att förkylningen var riktigt bra, det gick upp för mig när jag åkte till jobbet i tordags att jag inte längre varken var snuvig eller hade ont i halsen. Därför var det lite förvånande att det gick så trögt på träningen senare på kvällen.
Kanske fick jag lite förklaring i fredags då jag återigen kände mig hängig och snuvan var tillbaks. Även igår var jag inte riktigt mig själv, det var något som fattades. Idag på morgonen var jag ändå såpass att jag gav mig iväg upp till stugan för att springa en sväng. Det var Bo, Lennart, Martin U och jag som valde att springa i skogen då vi misstänkte att vägarna var för isiga.
Början var helt OK, vi sprang och rekade lite inför tävlingen i augusti, kollade upp lite gamla grantätningar, hur dom hade gallrat lite här och var. Blev efterhand allt segare och ville efter en 50 minuters löpning inte fresta mer så jag vek av från de andra och tog basvägen hemåt. Tråkigt att inte fullfölja men nu vill jag inte chansa något mer, nu är det dags att bli frisk.

Sömngångare

Ni vet den där känslan man har i kroppen när man blir jagad i sömnen och kroppen är omöjlig att få att röra på sig? Man vill gärna springa men det händer ingenting, man är som fastfrusen i backen.
Så kände jag det i slutet av kvällens träningspass. Benen och resten av kroppen var som stela stolpar och mina försök att med viljan försöka driva rörelsen framåt var fruktlösa. Uppe i Trantorp började jag få svårt att hålla tempot, men bara lite, jag tappade bara någon meter på de andra och avståndet växte otroligt långsamt, kanske bara någon meter per hudra löpta. Men det var helt j-vla omöjligt att täppa till luckan. Frustrerande är bara förnamnet.
efter att jag tagit en kort pisspaus vid Gunnebofallet så väntade Bo och Lena in mig i nästa vägkors men det hjälpte föga, återigen gled de sakta iväg ifrån mig. Resten av rundan ner till Furet var bara frågan om överlevnad. Vi får se om jag lyckades eller inte.... Det är fortfarande oklart.

Tränings dokumentation

Jag är skyldig lite dokumentation från de två senaste träningarna.
Först söndagens "fram och tillbaka med en lite knorr" träning.

Och så gårdagens lite mer normala "bort runt och hem".

Go gubbe

Man måste ändå älska Säcken. Den gubben vet vad han pratar om! Frågan gällde hur han firar alla hjärtans dag.

Jag tränade igår. 12 kilometer väg i snöfall och blåst på tvären. Det är karaktärs danande!

Nästan långpass

Förkylningen är fortfarande närvarande även om den nu börjr att bli mer diffus i kanterna. Näsan rinner och det känns när man springer att man inte är på topp.
Gårdagens långpass blev lite rumphugget, istället för att följa med Bo, Fredrik och Thomas (kul att Tranberg dök upp också) så kortade jag av strax efter första dricka pausen, det gick lite för tungt för att jag skulle våga pressa kroppen för mycket. Det blev trots allt 12 kilometer så riktigt kass var det inte men att kalla det långpass är kanske inte riktigt rätt. Efter att jag lämnade de övriga så sjönk tempot något, det är svårt att motivera sig efter att man "gett upp", det blir lätt att man bara tar sig hem resten av rundan. Men det var en härlig tur, molntäcket luckrades suksesivt upp och det var till och med lite accompanjerande fågelsång. Det drar sig mot ljusare och mer vårlika tider. Kanske snart dags att ta sin första skidtur för året....?
Jag har inte laddat ur klockan ännu men jag återkommer. Rundan gick ner mot Getabo och tillbaks och jag var ute i 1:15. Så det så!

Slut eller början?

Dagens träningspass var inte mycket till träning. Efter en tids sjukdom handlar det mer om att komma ut och få upp värmen i kroppen så att man får hosta upp och snyta ur det som finna kvar av förkylningen. Visst kan man gräma sig över att det inte bättrar på formen men det beror på hur man ser det. Istället för att se det som det första träningspasset på en ny träningsperiod kan man välja att se det som det sista steget av sjukdomen istället. Och då känns det plötsligt riktigt meningsfullt.

Har man inget att säga....

...skall man hålla käft, var det någon vis som myntade någon gång. Det är därför det har varit lugnt här ett tag, jag har mest liggat på soffan under ett täcke, någon tyräning har det inte varit frågan om. Det närmaste idrott jag varit är skidåkningen på TV som räddat mig från total tristess. På tal om tristess, när skall dom förbjuda gemensam start i längdskidor? Åtminstone för herrar? På damsidan händer det ju lite men herrarna är ju rena sömnpillret. Snark!
Lördagen och söndagen var i princip helt bortkastade men jag har i alla fall jobbat som vanligt från och med igår. Får vänta någon dag till innan det kan vara aktuellt att träna, får nog mjukstarta innan kroppen är fit for fight.
Avslutar med en köldbiten Hellner, det ser ut att vara ännu kallare i Gällivare än här hemma....

Utförsbacke

Igår på träningen frågade Ask om jag hade klarat mig från förkylningar, vilket jag svarade att jag gjort. Det skulle jag inte ha sagt.....
Vaknade imorse med att halsen sved lite och här på jobbet har huvudet blivit allt tyngre. Får se hur länge jag orkar stanna. Kanske är bättre att uppsöka en soffa i hemmet.....?

Kyligt

Det var -8 när vi gav oss iväg hemifrån Fredrik Asks ikväll men 1:20 senare var det hela -13... Det bet i kinderna och det var till och med frost på tröjan under jackan.
Annars var rundan som att komma hem, det var gamla välkända stigar och vägar för mig men det var flera år sedan jag sprang på dom. Då jag växte upp i Örby var skogen där golfbanan nu ligger min egen träningsarena men av den finns det nu bara små fragment kvar. Mycket har förändrats men annat är precis sig likt.
Vi var åtta stycken idag med återigen en kraftig dominans av OK Markare. Kul att se så många blå-orange kläder. 12 kilometer fick vi ihop, det mesta på stig i skogen, riktigt trevligt.
Jag fick släppa några meter på slutet på vägen förbi Furet, ungtupparna ökade tempot lite grann och jag kunde inte svara. Dom springer lätt dom där små rackarna.

Gäller nog män också......